Upp som en sol, ner som en pannkaka

Hej på er

Det var längesen jag skrev något här inne. Jag har missat att svara på kommentarer och hoppas att ni kan ha överseende med detta.

Jag har haft ett tufft år bakom mig. Jag och min pojkvän sedan 11 år har gått skilda vägar och det har varit en stor omställning för oss båda. Men i slutändan hoppas jag att vi båda ska må så bra som möjligt av detta och kunna bli så lyckliga vi kan bli som vi inte kunnat bli tillsammans tyvärr.

Så året har gått till att hitta mig själv igen i allt det nya med att leva ensam igen.

Att hitta boende. Som passar med min ekonomi. Och som jag kan trivas med.

Att hitta tillbaka till vad som får mig att må bra. Vänner, läsa, träning, pyssel, stickning, föräldrar och syster med familj och övrig släkt. Att börja ta körkort. Att börja klättra med en kompis.

Att försöka komma upp i tid på jobbet. Jobbar nu 75%. Om än inte helt stabilt. Denna vecka har jag legat urlakad och hjärntrött och knappt orkat mer än att värma mat från frysen, gå korta promenader för att handla färdig mat och yoghurt och att ta blodprover på vårdcentralen.

Jag har mått så bra på sistone. Upp som en sol. Skött mig. Med kost, rutiner, träning (om än mindre än vad jag velat då jag fokuserat på flytt och fix och att komma upp i tid på jobbet), lugn att inte stressa, har gjort sådant jag mår bra av.

Men efter sol kommer oftast regn. Så även denna gång. Jag har inte velat se varningarna. Att jag är lite trött. Har velat rida på vågen av att det känts så bra, att jag varit så pigg. Men nu har insett att jag hamnat i baksmällan. Av att ha gjort för mycket. Det är så svårt när man har trevligt att känna efter i förväg. Att om jag gör det här så kan jag nog inte göra det där. Det är en sådan smärta. Att inte kunna allt man vill. Att inte orka. Att jag kan orka i stunden och flera dagar för att en vecka senare halka ner i mörkret och sitta där och undra vad som hände? Att då se tillbaka i backspegeln och inse att ja, jag förstår. Men jag kan inte acceptera. Jag vill kunna som alla andra. Lika svårt varje gång det händer.

Men nu har jag återigen fått inse och lära mig att Jo Absolut jag klarar mycket mycket mer nu än för något år sedan. Men att det finns en gräns. Nu har jag hittat gränsen för vad jag orkar/klarar just nu. Försöker se det som en lärdom och inte en besvikelse och ett misslyckande.

Ibland är det så, man kommer upp som en sol och ner som en pannkaka.

Kram på er

Verkar Inte finnas tillräckligt med hinder…

… för mig att ta körkort!

Hihi… Tyvärr har Trafikmyndigheten sista ordet och nu är det bara till att vänta på deras beslut.

Historien är att man efter stroke behöver göra en
utredning för att kontrollera om man får ha kvar sitt körkort eller får skaffa körkort som i mitt fall.

Hinder kan vara synfältsbortfall, koncentrationssvårigheter, minnesbortfall, minskad  reaktionsförmåga osv.

Jag fick veta att på trafikmedicin huddinge så ser de inte mina svårigheter som för allvarliga för att ta körkort. Hade inget synfältsbortfall. Reaktionstiden vart lite nedsatt på höger sida, men inte tillräckligt för att vara farlig. Och eftersom vi har högertrafik så var det ”rätt sida” att ha det på. 😉

Men som sagt så har Trafikmyndigheten sista ordet så vi hoppas att de håller med om beslutet….

Låg, snurrig vecka

Hm… Den här veckan är en ständig kamp. Varenda liten grej känns lika krångligt stor som att bestiga ett berg.

Jag har varit tvungen att sjukskriva mig för att jag inte klarar någonting. Ligger mest och dåsar. Tänker knappt en klar tanke. Får ingenting ur händerna. Kan inte formulera en hel mening. Afasin blir sämre. Blir ännu virrigare än vanligt. Orkar ingenting.

Okej ingenting är det inte. Såklart inte. Men inget som kräver mer ansträngning än att sätta på kaffe i stort sätt.

Min största bedrift den här veckan är att komma ur sängen och att ta mig en dusch. Jo jag har stickat klart ett projekt också. Och tagit små ynka promenader. Sen har jag lyckats med att få panik över att jag har tappat/glömt på jobbet/glömt i affären/min plånbok. Ringt och frågat om affären har min plånbok där? Frågat några kollegor om min plånbok ligger på jobbet? (gjorde den inte, tack fina ni!). Spärrade mina kort. För att en halvtimme senare komma på att jag betalade ju med den i lördags då vi åt lunch ute. Och därefter gå och hitta plånboken i
de byxorna jag hade då. Jag hade faktiskt letat överallt (trodde jag!)

Men det är inte lätt att vara nöjd när man har en sådan här vecka.
Tack fina föräldrar som var här idag och försökte pigga upp mig lite. Vet att jag inte var ett roligt sällskap och är tacksam att jag fick ha er här ändå. Tack så mycket för hjälpen!

Over and out!

Bokbyte

Såg en riktigt gullig grej vid busshållplatsen en dag. Någon hade satt upp en hylla inuti busskuren och lagt ditt några böcker.

Som en liten byteshandel med böcker. Man kan ställa böcker där som man redan har läst så att nån annan får chansen att läsa den. Och sen kan man plocka med sig en bok om man att nån man gillar. Och ställa tillbaks den när man är klar såklart.

Mysig idé. Jag ska ställa dit några böcker har jag tänkt.

Livet för en virrig en

Igår var jag hemskt hjärntrött. Tappade ord och hade mig.  Var allmänt förvirrad.

Det har nog blivit lite mycket på sistone. Även om det varit roliga saker som jag själv valt så kommer baksmällan. Och utan en droppe alkohol vill jag tillägga.

Och hjärntröttheten är ett faktum.

I måndags och  tisdags eftermiddag umgicks jag med vänner. Det var hur trevligt som helst. Men tyvärr får jag lida desto mer nu dagarna efter. 
Dessutom har vi haft målare hemma i veckan och det är rörigt. Och jag försöker jobba mer, nu jobbar jag 60%. Börjar känns mig lite slut…

Jag är hemskt förvirrad. Känner mig som en degklump i hjärnan. Är förvirrad, tappar ord, orkeslös, skulle just gå ner och handla frukost på jobbets café. Frid och fröjd. Inhandlat och klart och uppe vid min plats igen så minns jag att jag hade med mig min mobil ner. Men den är inte med upp igen…. Så jag suckar och springer ner igen och frågar i kassan om dem sett den. När de säger nej tror jag att det är någon som har snott den. Men så går jag upp igen och min kollega M hittar mobilen på en hylla bakom mitt skrivbord. Snacka om förvirrad.

Ibland undrar jag… Har varit på jobbet en timme redan men valde att inte börja jobba än för att jag känner mig så konstig.

I helgen får det bli e väldigt lugn helg.

Från kaos till struktur

Har hemskt svårt att få till någon bra struktur för papper som ligger och skräpar överallt. Sånt man inte kan kasta, som till exempel papper från Rehab som visar hur det sätt ut och hur långt nam kommit och hur man kommit dit. Alla kognitiva tester osv. Läkarintyg.

Jag vill också ha koll på mina pysselpapper. Stickmönster osv.

Jag får ingen ordning på`t.

Hur gör ni för att få ordning på papperskaoset?

Det jag provat som inte funkar för mig är:

Pärmar; jag sätter aldrig in det utan på sin höjd lägger jag alla papper i pärmen som en plastficka och de ligger och skäms och växer och sväller över.

Plastbackar; Funkar jättebra. En för viktigt, en för resten. Tills jag ska ha nåt. Då märker jag att det inte är någon ordning där. Allt kända lika viktigt. Gamla räkningar bredvid läkarintyg så när man ska ha nåt så blir det ett rejält projekt istället. Dessutom tömmer jag aldrig så nu är högen med pappret dubbelt så hög som själva backen.

Nu har jag fått nog. På Granit köpte jag en sån där låda med hängande mappar i. Såna sin brukar finnas på kontor för man lätt kan bläddra fram till sett man ska hitta. Så kan man göra många olika kategorier. Jag hoppas verkligen att det ska fungera för mig.

Nu gäller bara att jobba igång och lägga in alla papper i olika fack och skriva kategorinamn.

Har haft lådan hemma några veckor redan…. Utan att komma igång.

Två år har nu gått ”Happy Strokerecovery to ME!!”

För två år sedan fick jag min sista stroke! (Det hoppas jag är i dubbelbemärkelse. Den sista av flera och även den allra sista någonsin).

Jag hade kommit igång med mina studier på Beteendevetenskapliga programmet. Livet var toppen. Roliga nya vänner, intressanta studier, ny miljö. Nu tänkte jag att jag skulle visa alla att jag skulle kunna studera på högskolan. Avsluta nånting. Trivdes. Skrev en B-uppsats med en klasskamrat.  En uppsats som prisades av läraren. De visade den tydligen i början av C-uppsatsen som ett bra exempel på en bra utförd uppsats.  Jag var så glad. Men någonting var fel. Jag hade börjat må så konstigt. Orkade inte med någonting. Det jag läste ville inte fastna. Kunde läsa samma rad utan att fatta någonting.  Började gå hos kurator, psykolog och hälsopedagog på skolan och styra upp mitt liv. Lägga upp studierna på ett annat sätt. Jag såg inte skogen för alla träd. Det blev inte så mycket bättre dock.

Tyvärr hamnade jag efter. Och är nu tillbaka på mitt gamla jobb. Det här är någonting som jag haft svårt att minnas helt klart tills nu. Jag tror att jag minns allt nu i alla fall. 

Jag började må så här dåligt i slutet av min studieperiod. Eller egentligen var det efter ett år, kanske något mer. Jag orkade inte med det sociala längre. Tyckte alla pratade för högt, tappade koncentrationen, blev snurrig och var tvungen att titt som tätt stanna och hålla i mig i någonting för att inte ramla ihop.

 Jag minns inte om jag var så öppen med det med klasskamrater och familj och vänner.  Jag vet att jag skämdes över att jag inte orkade hänga med i det högre och högre tempot.

 Jag började läsa andra kurser som Litteraturvetenskap på A-nivå för att jag inte pallade pressen.

Samt att jag började få minnesproblem och svårt med talet. Hittade inte ord. Kunde inte fånga mina tankar. Det bara snurrade av hundrasjuttiofem tankar i huvudet hela tiden och jag kunde inte tänka en endaste av dem helt klart.

Varningsklockorna borde börjat ringa men jag förstod inte förens för sent att det rörde sig om att jag fått små strokes. Alltså hjärninfakter, blodproppar i hjärnan. Så till slut när jag redan hade tagit ett studieuppehåll och var sjukskriven för utmattningsdepression så fick jag en stor stroke. Och blev halvsidesförlamad och fick afasi som är talsvårigheter. För mig röde det sig om att jag inte hittade ord, kunde tänka en tanke men sen när jag skulle säga den högt så hade jag glömt den. Då hade jag svårt att hitta tillbaka till tanken igen.

 Jag fick också minnesproblem, främst närminnet är rubbat.

Så därför är jag tillbaka på mitt gamla jobb men drömmen om att bli kurator för strokedrabbade är kvar och jag hoppas att jag någon gång kan läsa klart och jobba som beteendevetare…

Nu pendlar jag mellan att tro att det kommer jag att lyckas med så småningom till att helt tappa tron på mig själv och att det någonsin skulle vara möjligt. En som som mig, med afasi, vissa minnesproblem… Hur skulle det vara möjligt? Skulle min hjärna palla trycket?

Nu mår jag bättre än nånsin på många sätt. Nu vet jag varför jag mått som jag mått i alla år. Och nu har jag rätt vård. Rätt mediciner. Stabilt, mer stabilt än någonsin. Jag är också mindre stressad nu än någonsin. Jag har lärt mig min läxa.

Så. Happy Strokerecovery to ME!!!  

 

 

 

Bytes eller skänkes

Det finns några grupper på facebook där man kan lägga ut plagg eller prylar och möbler som man inte längre kan eller vill ha längre.

Det finns dels till försäljning och dels skänkes eller bytes.

En väldigt bra idé tycker jag. Lite roligare än att ge till Myrorna. För här vet man vem som får det och att ser kommer till användning.

Det är också bra för miljön. Så släng inte kläder utan lägg dem till Myrorna som har klädinsamling vid återvinningen och lite här och var.

Släng inte heller tygtrasor, lakan eller kläder som gått sönder. Det finns återvinning/insamling för sånt också. Dels kan det bli trasmattor men sen kan det även tas tillvara på andra sätt.

De här tre blusarna bytte jag till mig i gruppen på facebook. Den i mitten skänkes. Så blev jag av med lite kläder själv också. 🙂

Får jag köra eller inte….

… Det är frågan. Nu är jag ett steg närmre att få veta svaret.

Idag gjorde jag nämligen en s.k. Trafikmedicinsk utredning på Huddinge sjukhus. För att göra olika tester som ska utreda om jag är en trafikfara eller inte. Dvs. om jag får ta körkort eller inte.

Alla som fått stroke och har körkort får göra en sådan och i värsta fall får man körkortet indraget om man inte är lämplig i trafiken.

Jag som inte har körkort sen innan glömdes bort. I vilket fall fick jag aldrig göra någon.

Fast körkort vill jag ta i framtiden.

Så tankarna kom ju. Ungefär samtidigt som suget att börja ta körkort.

Tankar som att skulle min högra fot som ibland inte lyder mig, skulle den låsa sig mitt på vägen? Trycka gasen i botten och skada någon annan eller mig själv.

Så när jag skulle fylla i sjukdomsbilden för körkortstillståndet och behövde ett utökat läkarintyg för att jag haft stroke. Då frågade jag min neurolog. Hon kunde inte avgöra
huruvida jag vore eller inte vore en hälsofara i trafiken så hon skickade mig på utredning.

Nu har jag alltså varit där och det gick nog lite sämre än väntat. I körkortssimulatorn körde jag över på fel sida några gånger.

Och tryckte fel på riktningarna också några gånger.

Synfältet kan jag ju inte styra över men det kändes ok.

De kognitiva testerna var lite blandade. Men de gick betydligt bättre än simulatorn. Men jag har ju aldrig suttit framför en ratt så… Så det beror på hur stor felmarginal de har.

Jag har vänner som förlorat körkortet efter stroke. A tex för att han inte ser åt sidorna längre.

Nu har jag gjort mitt bästa och det är bara att hålla tummarna och vänta och se. Jag hoppas. Men går det inte så går det inte. Jag har varit med om värre. 😉

Det finns ju alltid E-traktorer. 🙂

Vandring runt Nora gård

På förmiddagen blev jag och kärleken hämtade av hans mamma och hans moster som bjudit med oss på en vandring runt trakten vid Nora gård. Helt fantastiskt vackert och intressant. Under vägen berättades det historien kring gården och de omgivande gårdarna.

Som mest var det 9 gårdar där och det är inte ett så stort område.

Vid Vargstenarna som de kallas berättades om hur man lade ut gift bland betet till vargarna för att de skulle dö och inte äta upp Vi hade med oss kaffe, ägg, hårdmackor med skinka.

De boende i bostadshusen son fanns kvar berättade även öppenhjärtligt in hur det var att växa upp där och vi fick gå runt och titta på tomterna.

Alla berättade så bra och det var så trevligt att höra. De har varit duktiga på att bevara husen som de såg ut förr. Även om de byggt ut så har de gjort det så att det ska bevara samma stil. Man kunde inte se att det var tillbyggda hus ens. Mycket bra gjort.

Och som jag älskar skärgårdsromantik, inspirerades av trädgårdarna och trädgårdsodlingarna.

Jag frågade om jag fick fotografera för övrigt 🙂

En verkligt trevlig dag. Vi bjöds över att i sommar komma och knacka på om vi vill för att se hur fint det är där då. Mycket trevliga människor. 🙂

Det fanns även en liten loppis för med många fina saker. Och en liten gårdsbutik som sålde sylt, stickat, marmelad, vinbärsgele och rapsolja bland annat. Det fick jag tyvärr ingen bild på. 😦

Ny ska jag vila ett tag för att orenas med kvällen då vi ska träffa lite vänner.